En solros av guld med en etisk safir på en vigselring av platina.Tillverkad av Petronella Eriksson
På LOD får vi många intressanta beställningar på unika smycken och vigselringar. Här är det Petronella som tillverkat en ring utifrån kunden önskemål. har du själv en ide så kom förbi och prata med oss eller maila till Info@lod.nu, så kan vi säkert lösa det åt dig!
Vigselringen ovan är tillverkad i guld och platina och det har sina egna utmaningar. När man löder i platina blir lödningarna inte lika hållbara som i guld, så oftast är det bästa att svetsa i stället..Skillnaden på hårdlödning och svetsning är att när man hårdlöder använde man ett material med lägre smältpunkt än det som ska samman fogas. Materialet kallas lod eller slaglod och det är därifrån Galleri LOD fått sitt namn. Lodet smälter och flyter in i springa mellan delarna. När man svetsar tillför man i stället samma material som det som fogas och smälter ihop delarna. En ringskena av platina svetsar man oftast ihop genom att valsa en tunn plåt som man tränger in i skarven innan man smälter den och materialet på dess båda sidor.
Med platina får man vara försiktig, eftersom det gärna legerar sig med omgivande material när man värmer på det. Det bästa är att sätta skenan i en titanpincett så att skarven inte vidrör någonting innan man svetsar. När man ska fästa en gulddetalj på en platinaring kan man inte svetsa utan får använda sig av en kombination av att löda med guld lod och någon mekanisk samman fogning. I det här fallet är solrosen nitad genom ringskenan, och sedan lödd med guld lod.
På LOD förbereder vi för Kulturnatten. På lördag kväll har vi öppet till midnatt.
Galleri LOD är öppet 18-24 den 27 april
Under kvällen utnyttjar vi att vårt galleri också är vår verkstad genom att hjälpa dig med puts och vård av ett valfritt smycke eller föremål.
På LOD betonar vi hållbarhet, våra smycken och föremål är gjorda för att få finnas med i ditt liv länge. Under kulturnatten berättar vi om hur föremål av metall blir till och hur du gör för att ta hand om dem. Vi kan materialen och har många trix för att få metall att lysa eller en patina att skimra, och vi berättar gärna för dig hur du gör!
19.30-20.00 Hur en silverkanna bilr till.
En berättelse med bilder av hur en kanna tillverkas i vår verkstad. Från plåt och plans till kanna och kaffe. En insyn i det långsamma, noggranna arbete som behövs för att skapa ett fungerande bruksföremål av silver.
Tobias Birgerson ställer ut ”The Toolness of Things” i en internationell utställning med verk från HDK och Stenbyskolan. Utställningen är en del av Ferrous 19 och visas på Maylord Shopping Center i Hereford mellan den 5e och 14 april. Öppent 11-16.
Nedan skriver Damian Skinner om Tobias föremål i utställningen.
What are they? They are forged steel forms, flattened planes of metal forming a wonky gourd silhouette, that have been attached to wooden handles. While they follow the same general pattern, each of them is different: the size and angle of the swelling double circles that make up the gourd silhouettes are idiosyncratic; the wood grain and details of the handles are subtly altered.
”The Toolness of Things” Tobias Birgersson Photos by Christian Habetzeder.
They are objects that appropriate the signs of tools, and by extension the signs of blacksmithing. The steel has been forged, and the wood has been turned, just like real tools made of these materials. But these objects don’t have a function. They are tool-like: the right size and weight to be a tool, held in the hand just like a tool, robust and hard-wearing like a tool, but ultimately there is no use for them, no action they undertake or problem they solve.
This is why I use the term ‘appropriation’. These aren’t beautiful or exquisite tools, adding a big dose of art and skill to heighten the often-overlooked aesthetics of functional, everyday objects. These objects stage a deliberate gap between themselves and the things they reference. The overt marks of beaten steel in the metal silhouettes aren’t just the effects of a particular process that is the most successful or appropriate way to forge this shape, but they are cultivated as an end in themselves, to evoke the category of blacksmithing. The size and weight of these objects aren’t arrived at because they aid function and effectiveness, but because they conjure sense memories of holding and working a general category of tools.
These objects are made and presented in a series. There is more than one of them, and this seems important somehow. Because they are idiosyncratic, there is a danger that just one will seem frivolous or superficial. A group reinforces their seriousness, enforces their status as a position or a statement. Together, they claim or mark out a territory that is parallel to and in dialogue with the category of tools, but an accumulation of them also emphasises the ways in which they differ from tools.
These objects exist as Tobias Birgersson’s declaration of where the integrity of blacksmithing might lie in the twenty-first century, in a time when the historical purposes of blacksmithing have been rendered obsolete, and the opportunities of studio craft are limited to precious non-functional objects for the home, and the idea of blacksmithing as sculpture results in bad, large public art. Blacksmiths can still make bespoke functional objects – like gates – for appreciative and wealthy clients. But in what ways can blacksmithing as both materials and techniques and a mode of thinking and making assert itself in relation to an awareness of fine art and contemporary thinking about craft?
This is the place that these objects exist.
Text by Damian Skinner. Damian Skinner is an art historian and curator based in Gisborne, New Zealand. He edited the book Contemporary Jewelry in Perspective (Lark Books, 2013). They talk frequently about craft.
They are objects that appropriate the signs of tools, and by extension the signs of blacksmithing. The steel has been forged, and the wood has been turned, just like real tools made of these materials. But these objects don’t have a function. They are tool-like: the right size and weight to be a tool, held in the hand just like a tool, robust and hard-wearing like a tool, but ultimately there is no use for them, no action they undertake or problem they solve.
This is why I use the term ‘appropriation’. These aren’t beautiful or exquisite tools, adding a big dose of art and skill to heighten the often-overlooked aesthetics of functional, everyday objects. These objects stage a deliberate gap between themselves and the things they reference. The overt marks of beaten steel in the metal silhouettes aren’t just the effects of a particular process that is the most successful or appropriate way to forge this shape, but they are cultivated as an end in themselves, to evoke the category of blacksmithing. The size and weight of these objects aren’t arrived at because they aid function and effectiveness, but because they conjure sense memories of holding and working a general category of tools.
These objects are made and presented in a series. There is more than one of them, and this seems important somehow. Because they are idiosyncratic, there is a danger that just one will seem frivolous or superficial. A group reinforces their seriousness, enforces their status as a position or a statement. Together, they claim or mark out a territory that is parallel to and in dialogue with the category of tools, but an accumulation of them also emphasises the ways in which they differ from tools.
These objects exist as Tobias Birgersson’s declaration of where the integrity of blacksmithing might lie in the twenty-first century, in a time when the historical purposes of blacksmithing have been rendered obsolete, and the opportunities of studio craft are limited to precious non-functional objects for the home, and the idea of blacksmithing as sculpture results in bad, large public art. Blacksmiths can still make bespoke functional objects – like gates – for appreciative and wealthy clients. But in what ways can blacksmithing as both materials and techniques and a mode of thinking and making assert itself in relation to an awareness of fine art and contemporary thinking about craft?
This is the place that these objects exist.
Text by Damian Skinner. Damian Skinner is an art historian and curator based in Gisborne, New Zealand. He edited the book Contemporary Jewelry in Perspective (Lark Books, 2013). They talk frequently about craft.
Det gemensamma när man sätter fast en sten i ett smycke är att den på ett eller annat sätt smids fast i materialet. Det betyder att en lite mängd av den plastiska metallen trycks fast över stenen. Det finns många olika sätt att göra det här, men i det här inlägget tänker vi visa hur vi på LOD i olika sammanhang har gjort för att sätta en sten i en fattning!
En fattning är en separat del av ett smycke som är till för att hålla en sten på plats. Fattningens uppgift är att ge stenen ett läge där den vilar stabilt så att man sedan kan tycka över en kant eller en antal klor av metall och på så sätt säkra stenen i smycket. Fattningarnas form sätter bara vår hantverks skicklighet och formgivningsförmåga gränser för!
