LODs stora jubileumsutställning på Vida museum har startat.
Vi känner och förhåller oss olika till det vi gör och vi är supernöjda med utställningen. Det handlar om rumslighet och ljus i förhållande till varje persons verk och hur de interagerar med varandra. Målet var att ta den här stora salen, utställningsrummet, och göra det så mycket ”LOD” som möjligt och samtidigt visa hur vi arbetar med metall/konsthantverk idag. Vi fick mycket bra respons redan första dagen som utställningen visades. Särskilt kul var det att det var en ny publik som ej kände till oss sedan tidigare. Vida museum är en fantastisk plats att vara på.
Varmt välkommen på Vida på Öland! Utställningen pågår till 30 Juni 2019.
På LOD förbereder vi för Kulturnatten. På lördag kväll har vi öppet till midnatt.
Galleri LOD är öppet 18-24 den 27 april
Under kvällen utnyttjar vi att vårt galleri också är vår verkstad genom att hjälpa dig med puts och vård av ett valfritt smycke eller föremål.
På LOD betonar vi hållbarhet, våra smycken och föremål är gjorda för att få finnas med i ditt liv länge. Under kulturnatten berättar vi om hur föremål av metall blir till och hur du gör för att ta hand om dem. Vi kan materialen och har många trix för att få metall att lysa eller en patina att skimra, och vi berättar gärna för dig hur du gör!
19.30-20.00 Hur en silverkanna bilr till.
En berättelse med bilder av hur en kanna tillverkas i vår verkstad. Från plåt och plans till kanna och kaffe. En insyn i det långsamma, noggranna arbete som behövs för att skapa ett fungerande bruksföremål av silver.
Välkommen på vernissage torsdagen den 18 april från kl.13 på VIDA MUSEUM
I år firar vi 20-årsjubileum, bland annat med en stor, retrospektiv utställning i Stora Hallen på VIDA, ett fint museum på Öland. Utställningen på VIDA kommer bestå av ett antal nedslag i LODs 20 år av produktion. En interiör kommer att byggas upp där både frihängande skulptur och silverfölemål ingår.
I VIDAs butik kommer vi visa föremål och smycken till försäljning.
Så här skriver Kerstin Wickman om oss i en text skriven för den kommande boken om LODs första 20 år.
”LOD Metallformgivning” ligger på en tyst liten gatstump – Norra Agnegatan 40 – på Kungsholmen. Ett bättre namn än LOD på denna guld- och silversmedsverkstad, butik, utbildningslokal och detta designkontor och konsthantverksgalleri är svårt att tänka sig. Ordet lod har många innebörder. Med hjälp av ett sådant kan man till sjöss avgöra djupet i farleder. Det begagnas fortfarande i många hantverksyrken för att kontrollera lodlinjer och kan även utnyttjas som motvikt i en damastvävstol. Det har använts för att avgöra silverhalten och fungerade förr som viktmått. Lod är också en tillsatsmetall vid lödning – mjuklödning, hårdlödning eller svetslödning…
Allt detta beskriver både symboliskt och konkret verksamheten på Norra Agnegatan 40. LOD-gruppen har ”lodat” sig fram till en modell som mig veterligen är unik, inte bara i Sverige. Medlemmarna är dessutom både sammansvetsade och generösa mot varandra och kollegor i omvärlden. ”
Kerstin Wickman, professor em. i design- och konsthantverkshistoria.
Tobias Birgerson ställer ut ”The Toolness of Things” i en internationell utställning med verk från HDK och Stenbyskolan. Utställningen är en del av Ferrous 19 och visas på Maylord Shopping Center i Hereford mellan den 5e och 14 april. Öppent 11-16.
Nedan skriver Damian Skinner om Tobias föremål i utställningen.
What are they? They are forged steel forms, flattened planes of metal forming a wonky gourd silhouette, that have been attached to wooden handles. While they follow the same general pattern, each of them is different: the size and angle of the swelling double circles that make up the gourd silhouettes are idiosyncratic; the wood grain and details of the handles are subtly altered.
”The Toolness of Things” Tobias Birgersson Photos by Christian Habetzeder.
They are objects that appropriate the signs of tools, and by extension the signs of blacksmithing. The steel has been forged, and the wood has been turned, just like real tools made of these materials. But these objects don’t have a function. They are tool-like: the right size and weight to be a tool, held in the hand just like a tool, robust and hard-wearing like a tool, but ultimately there is no use for them, no action they undertake or problem they solve.
This is why I use the term ‘appropriation’. These aren’t beautiful or exquisite tools, adding a big dose of art and skill to heighten the often-overlooked aesthetics of functional, everyday objects. These objects stage a deliberate gap between themselves and the things they reference. The overt marks of beaten steel in the metal silhouettes aren’t just the effects of a particular process that is the most successful or appropriate way to forge this shape, but they are cultivated as an end in themselves, to evoke the category of blacksmithing. The size and weight of these objects aren’t arrived at because they aid function and effectiveness, but because they conjure sense memories of holding and working a general category of tools.
These objects are made and presented in a series. There is more than one of them, and this seems important somehow. Because they are idiosyncratic, there is a danger that just one will seem frivolous or superficial. A group reinforces their seriousness, enforces their status as a position or a statement. Together, they claim or mark out a territory that is parallel to and in dialogue with the category of tools, but an accumulation of them also emphasises the ways in which they differ from tools.
These objects exist as Tobias Birgersson’s declaration of where the integrity of blacksmithing might lie in the twenty-first century, in a time when the historical purposes of blacksmithing have been rendered obsolete, and the opportunities of studio craft are limited to precious non-functional objects for the home, and the idea of blacksmithing as sculpture results in bad, large public art. Blacksmiths can still make bespoke functional objects – like gates – for appreciative and wealthy clients. But in what ways can blacksmithing as both materials and techniques and a mode of thinking and making assert itself in relation to an awareness of fine art and contemporary thinking about craft?
This is the place that these objects exist.
Text by Damian Skinner. Damian Skinner is an art historian and curator based in Gisborne, New Zealand. He edited the book Contemporary Jewelry in Perspective (Lark Books, 2013). They talk frequently about craft.
They are objects that appropriate the signs of tools, and by extension the signs of blacksmithing. The steel has been forged, and the wood has been turned, just like real tools made of these materials. But these objects don’t have a function. They are tool-like: the right size and weight to be a tool, held in the hand just like a tool, robust and hard-wearing like a tool, but ultimately there is no use for them, no action they undertake or problem they solve.
This is why I use the term ‘appropriation’. These aren’t beautiful or exquisite tools, adding a big dose of art and skill to heighten the often-overlooked aesthetics of functional, everyday objects. These objects stage a deliberate gap between themselves and the things they reference. The overt marks of beaten steel in the metal silhouettes aren’t just the effects of a particular process that is the most successful or appropriate way to forge this shape, but they are cultivated as an end in themselves, to evoke the category of blacksmithing. The size and weight of these objects aren’t arrived at because they aid function and effectiveness, but because they conjure sense memories of holding and working a general category of tools.
These objects are made and presented in a series. There is more than one of them, and this seems important somehow. Because they are idiosyncratic, there is a danger that just one will seem frivolous or superficial. A group reinforces their seriousness, enforces their status as a position or a statement. Together, they claim or mark out a territory that is parallel to and in dialogue with the category of tools, but an accumulation of them also emphasises the ways in which they differ from tools.
These objects exist as Tobias Birgersson’s declaration of where the integrity of blacksmithing might lie in the twenty-first century, in a time when the historical purposes of blacksmithing have been rendered obsolete, and the opportunities of studio craft are limited to precious non-functional objects for the home, and the idea of blacksmithing as sculpture results in bad, large public art. Blacksmiths can still make bespoke functional objects – like gates – for appreciative and wealthy clients. But in what ways can blacksmithing as both materials and techniques and a mode of thinking and making assert itself in relation to an awareness of fine art and contemporary thinking about craft?
This is the place that these objects exist.
Text by Damian Skinner. Damian Skinner is an art historian and curator based in Gisborne, New Zealand. He edited the book Contemporary Jewelry in Perspective (Lark Books, 2013). They talk frequently about craft.
